En berättelse av Claire
Under större delen av mina tjugoårsålder var jag kvinnan folk glömde att de hade träffat.
Under större delen av mina tjugoårsålder var jag kvinnan folk glömde att de hade träffat.
Inte på ett sorgligt sätt. Jag hade vänner, ett jobb, ett liv. Men jag kunde vara på ett jobbevent, eller en väns födelsedag, tre drinkar in på någons inflyttningsfest, och jag såg hur andra kvinnor bara landade. De sa något och hela bordet lutade sig in. De gick därifrån och man kunde se att den andra personen skulle komma ihåg dem.
Jag gick därifrån och upplöstes. ”Claire? Ganska lång, brunt hår?” Ingenting.
Jag brukade tro att lösningen var personlighet. Att jag behövde vara roligare, eller snabbare i huvudet, en sån där person som alltid har en historia redo. Jag är inte en sån person. Jag stelnar i stunden och kommer sedan på den perfekta repliken i bilen på vägen hem, som en idiot.
Så efter ett tag slutade jag försöka vara minnesvärd och försökte bara vara trevlig. Vilket, om jag ska vara ärlig, är ett artigt sätt att vara osynlig.
Det tog mig pinsamt lång tid att lista ut detta.
De kvinnor jag avundades var inte alla högljuddare än jag. En del av dem var faktiskt tystare. Men nästan varenda en hade något hos sig som gav en anledning att börja prata. En ring med en historia bakom sig. En tatuering man ville fråga om. En vän till mig bär en pytteliten guldtand på ett halsband, och jag svär att hälften av hennes samtal börjar med att någon säger ”okej, du måste berätta om tanden.
De hade en dörr. Folk kunde knacka på den.
Jag hade ingen. Jag var en slät vägg. Trevlig nog att titta på, inget att få grepp om.
Och här är delen jag inte ville erkänna: det är nästan omöjligt att vara minnesvärd när du inte har gett folk något att minnas dig för. Vi behandlar ”att vara intressant” som om det vore en personlighet man föds med. Ofta handlar det bara om att ha en synlig sak som någon kan fråga om.
Hur jag löste problemet
En vecka senare mejlade hon mig om något helt orelaterat och inledde med ”hoppas du fick tillbaka din fönsterplats.”
Hon mindes mig. Efter fyrtiofem sekunder om en kaffekopp."
Så jag lade till en charm till. Ett litet flygplan, för en resa jag gjorde på egen hand och var tyst stolt över. Sedan en liten bok. Sedan en som är ett internt skämt som jag inte tänker förklara eftersom den är min.
Och frågorna fortsatte bara komma. Inte på ett ”titta på mig”-sätt. Alltihop är i storleken av några knappar. Men det sitter där när du håller i ett glas eller skjuter en anteckningsbok över ett bord, och folk blir nyfikna. ”Vad är det där?” Och jag skulle berätta någon trettiosekundershistoria, och historien handlade alltid egentligen om mig. En plats jag varit på. Något jag älskar. Ett år jag klarade av.
Jag spelade inte intressant. Jag hade bara gett folk någonstans att knacka.
För att avsluta min berättelse
Vi antar att de minnesvärda människorna bara föddes såna. Vissa av dem gjorde det, visst. Men många av dem kom helt enkelt fram till, medvetet eller av en slump, att du inte måste vara den högljuddaste i rummet. Du måste vara den som folk har en anledning att prata med och en anledning att ta upp senare.
Man löser inte att vara glömsk genom att bli större. Man löser det genom att ge folk något äkta att fråga om, med en riktig historia bakom det.
Jag är fortfarande inte den högljuddaste personen på festen. Jag kommer fortfarande på mina bästa repliker i bilen. Men det har gått över ett år sedan någon kallade mig ”ganska lång, brunt hår.”
Nu är det jag som har armbandet. Det funkar för mig.
Biten som Claire nämner:
Det är en del av den lilla comeback som det italienska charmarmbandet i rostfritt stål gör. Du bygger det en charm i taget, och varje charm betyder något. Vattentätt, missfärgas inte och skickas från vårt lager i Italien inom 24 timmar.
Ingen brådska. Ta en titt runt först!
